Ben satt vid sitt skrivbord. Det var dagen före julafton och han hade, som vanligt, alldeles för mycket att göra. Jobbet som VD för det stora detaljhandelsföretaget var krävande, det visste han när han tackade ja, men senaste året hade verkligen prövat både hans uthållighet och hans tålamod. Han var omgiven av idioter. Ingen av kollegorna, de anställda, kunderna eller ens leverantörerna förstod honom. Hans vision för logistiksystemet var i det närmaste perfekt. In i minsta detalj. Han visste precis hur han ville ha det och han hade på oräkneliga möten visat sin numera berömda 100-bilders powerpointpresentation om Visionen (den brukade vara på 150 bilder, men sedan han ändrade typsnittet till 10-punkters Comic Sans kunde han klämma in det viktigaste på bara 100 slides). ”More is more” brukade han säga. Och det nya typsnittet tilltalade hans, enligt egen utsago, högt välutvecklade sinne för humor.
Saint Knick by Joriel Jimenez Attribution-NonCommercial-NoDerivs License
Visionen var lika enkel som självklar och genialisk. Han såg sitt system som en stor, i alla lägen förutsägbar och väloljad maskin som aldrig bjöd på några överraskningar och som alltid gjorde exakt vad som var specificerat i Treårsplanen. Det var Planen han satt och jobbade med just nu. Och det gick inte bra. Inte alls. Verkligheten gjorde inte som han ville. Vid flera tillfällen senaste tiden hade Ben tvingats till avsteg från Planen. Leverantörer levererade inte enligt avtal, kunder köpte inte enligt prognoser och personalen lyckades ständigt missförstå hans mycket tydliga och heltäckande instruktionsdokument (33 sidor, 10 punkters Comic Sans, utan bilder). Kort sagt, världen var emot honom. Och nu var det, till råga på allt annat elände, jul. Visst, försäljningsmässigt var julen helt OK, men planeringsmässigt var det årets absolut sämsta period. Ingen ställde upp, inget följde hans Plan, allt var bara kaos.
Plötsligt plingade det till i hans inbox. ”Konstigt”, tänkte han. Vem mailar mitt i natten, dagen före julafton?
Ett meddelande från förr?
Från: jacob.marley@loserville.com
Till: ben.geezer@dailybreadco.com
Ämne: Passa dig
Hej Ben!
Det är din företrädare här. Nu har du haft mitt jobb i snart två år och du borde ha blivit varm i kläderna. Jag tänkte för mig själv häromdagen att du nog borde vara mogen för lite visdom från en som varit med förr. Som du vet så hade jag haft jobbet i fem år när jag fick sparken (strax innan du fick jobbet). Jag arbetade på samma sätt som jag antar att du gör. En tydlig, välkommunicerad treårsplan där allt stod specificerat i minsta detalj så att alla skulle veta exakt vad de skulle göra i alla situationer.
Det var ingen bra idé.
Jag fick sparken när jag försökte driva igenom en fullt rationell övertidsperiod runt jul för två år sedan. Det behövdes en del arbete för att nå målet i planen och för detta ändamål ringde jag den 23/12 in samtlig lagerpersonal för att göra en rush. Det planerade arbetet var bara 2,3 dagar och jul kan man ju fira när man vill, eller hur?
Nåväl, styrelseordföranden gillade inte detta och gav mig sparken på stående fot. Sedan dess har jag varit arbetslös och det verkar som om ingen vill anställa en strukturerad, planerande, kontrollfokuserad chef längre…
Jag skickar detta mail för att varna dig för att hamna i samma fälla som jag. Ändra på dig innan det är försent.
God jul,
Jacob
Ben stirrade på mailet. ”Bah! Humbug!”, fnyste han och tryckte Delete. Jacob var en vekling som inte visste hur system ska styras, det var klart. Beslutet om övertid var i sig helt rationellt (Ben hade naturligtvis kollat igenom alla dokument så snart han fått jobbet), men genomförandet haltade. Jacob hade haft alltför vek hållning gentemot personalen. Det gäller att inte vika sig en tum. Med rätt ekonomiska argument är det obestridligt att övertiden betalade sig. Och alla skulle ju få OB-tillägg. Nej, en svag chef är en dålig chef. Och en plan är aldrig bättre än den som genomför den.
Robert?
Han fortsatte gå igenom Planen. Hans sekreterare och högra hand, Robert, hade haft mage att begära ledighet 23-24 december. Ben hade naturligtvis inte kunnat gå med på detta då han själv var tvungen att jobba. Visst, Robert hade familj och de väntade troligtvis på honom hemma, men företaget slutade ju inte sin verksamhet bara för att det var ett visst datum i kalendern. Och Planen behövde justeras. Planen gick före allt, även familjer, barn, granar och glögg.
Nu satt Robert i det yttre kontoret och dubbelkollade leveransprognoser. Han hade klagat på att det var kallt därute, men med dagens elpris kan man ju inte elda på hur som helst. Det borde han förstå. Det påverkar ju företagets lönsamhet!
Planen höll på att spricka. Inte nog med att kunderna inte följde prognos, leverantörerna hade mage att på eget bevåg dela upp sändningarna istället för att nyttja de i förväg överenskomna enhetslasterna som Ben på ett tidigt stadium identifierat som positiva för lönsamheten. Lagerpersonalen fick problem eftersom deras verksamhet planeras helt efter planen, och där bemanning bestäms i 15-minutersinkrement helt enligt Planen. Och Planen var allt. Om Planen sprack skulle Bens värld rasa ihop. På fem minuter. Det måste ju alla idioterna runt omkring fatta!
Det knackade på dörren.
”Kom in!”, röt Ben.
”Öh, chefen…”, började Robert. ”Jo, eh, det är ju snart jul och, eh, jo jag undrar om jag skulle kunna få gå hem till frun och grabben snart? Klockan är över 11.”
”Kommer inte på fråga! Hur skulle det se ut?! Va?! Planen är ju på väg att SPRICKA!”, skrek Ben.
”Men…”, fortsatte Robert.
”Nej. Jag behöver dig. Har du dubbelkollat leverantörsstatistiken?”
”Ja, men…”
”Då då! Då kan du börja med transportfakturorna där borta. Jag misstänker att de ligger så mycket som 0,2% för högt i förhållande till Planen.”
”Men vi har ju sålt mer…”, försökte Robert förklara
”Jag vet, men 0,2% är 0,2% för mycket!”
Robert insåg det omöjliga, tog fakturorna, gick ut och stängde dörren. Han suckade djupt. Samma sak varje år, både under Jacobs tid som chef och nu under Ben. Han lyfte luren och slog sitt nummer hem.
”Hej det är jag… Nej, jag är inte klar än… Jo, jag vet, jag har frågat honom, men det går inte. Planen håller på att spricka och vi är de enda som vet hur man kan fixa den. Gå ni och lägg er, jag kommer när jag är klar. Spara gärna lite glögg om ni kan.”
Inne på sitt kontor fortsatte Ben med sitt oförtrytliga arbete med att försöka hitta felen i Planen.
Plötsligt blev allt svart.
Den 10-årige entreprenören?
”Strömmen måste ha gått”, hann Ben tänka innan han plötsligt befann sig på en helt annan plats, och i en helt annan tid. Han stod vid en vägkant, det var sommar och luften dallrade av värme.
”Känner du igen dig?” frågar en röst bakom honom.
”Va, vem?! Robert? Vad gör du här?”, undrade Ben.
”Vi är inte här på riktigt, men för dig kan det verka riktigt nog”, sa Robert.
Ben såg sig omkring. Han kände igen sig. Huset som låg en bit upp på gräsmattan framför hans fötter var hans föräldrahem.
”Men, det kan inte vara möjligt… När jag flyttade in mamma på hemmet så sålde jag ju huset till ett byggföretag. De rev kåken och byggde ett parkeringshus. Och nu är det tillbaka?”
Han vände sig mot Robert med en frågande min. Robert skakade sorgset på huvudet och nickade upp mot huset.
Nerför gången sprang två små pojkar. Med sig hade de en korg, ett litet bord och två fällbara stolar. Ben stod som förstenad och betraktade när de dukade de upp sortimentet och en skylt som löd: ”Saft 5 kr” vid vägkanten. De satte sig och väntade, men verkade inte ta någon notis om vare sig Ben eller Robert.
”De kan varken se eller höra oss”, sa Robert.
”Men det är ju du och jag, eller hur?”, frågade Ben.
”Javisst, fast för 40 år sedan. Kolla nu…”
Ett ungt par kom gående på gatan. De stannade till framför saftståndet.
”Har ni hallonsaft?”, frågade mannen.
”Nej, men vi kan fixa!”, svarade en 10-årig Ben glatt. ”Hur mycket vill herrn ha? Räcker det med ett glas eller vill han ha en hel liter? Då blir det billigare, bara femton kronor. Vad sägs? Vi kan leverera hem till er också!”
Det lyste i den unge Bens ögon när han fylld av stundens ingivelse bredde på erbjudande efter erbjudande för att till sist skaka hand med mannen om en beställning på två liter hallonsaft, tre liter äppeljuice, tjugofem kanelbullar och femton mazariner, allt levererat senast klockan ett nästa dag. Ett barnkalas var det visst. Ben var överlycklig.
”Men Ben”, sade den unge Robert försiktigt, ”Detta var ju inte vad vi hade planerat. Vi hade ju bara apelsinsaft på bordet. Hur kunde du sälja allt det där? Som vi inte hade, dessutom.”
”Lugna dig, Robban, det kommer att ordna sig. För handpenningen som vi fick kommer vi att kunna köpa nästan allt som behövs. Vi behöver bara lägga till lite grand av våra egna pengar. I morgon när vi levererar kommer vi att få resten av pengarna och vi kommer att bli rika!”
”Jag gillar inte när vi bryter mot planen”, sa Robert surt.
”Äh, det kommer att gå bra. Det gäller att vara snabb i vändningarna om man ska tjäna några pengar…”
Scenen bleknade långsamt bort. Ben vaknade med ett ryck. Han hade somnat vid sitt skrivbord, tydligen med ansiktet i tangentbordet…
Konstig dröm, tänkte han. Jag och Robert sålde saft och andra grejer när vi var små. Det hade jag nästan glömt av… Nåja, tillbaka till Planen.
Han hade svårt att fokusera på arbetet. Planen, som han oftast hade i huvudet, kändes allt svårare att greppa. Han gick ut i badrummet som låg i korridoren för att tvätta sig i ansiktet. Det kalla vattnet fick honom att kvickna till. Det vibrerade i hans mobilhölster. Konstigt, vem ringer så här dags? Han fiskade vant upp sin telefon och såg på displayen: ”Okänt videosamtal”. Han tryckte på ”Svara”.
En fröjdefull jul?
Den lilla skärmen fylldes av ett trivsamt litet rum. Ben fick känslan av att det låg i en lägenhet av äldre modell. I hörnet fanns en julgran och i mitten stod en IKEA-soffa med ett lågt, vitt bord framför. I rummet fanns två personer som av allt att döma befanns sig mitt i ett samtal. En kvinna i 40-årsåldern och en pojke i 12-årsåldern i en rullstol. De verkade inte lägga märke till honom utan fortsatte sin diskussion.
”…men han kan inte komma än, Tim, du vet hur det är…”, sa kvinnan.
”Jag vet, mamma, men han lovade ju! Och det är ju faktiskt julafton!”, sa pojken.
”Men hans chef tvingar honom…”
”Kan han inte bara sluta där då? Skaffa ett annat jobb? Han måste väl inte jobba för den där Ben i hela sitt liv heller? Bara för att de växte upp tillsammans behöver de väl inte jobba på samma ställe heller?”
”Det är inte så lätt att få nytt jobb när man är i pappas ålder, Tim. Och utan bra referenser från Ben skulle det aldrig gå, det har jag ju sagt. Och Ben lär aldrig ge Robert några bra referenser. Inte en chans.”
Ben stirrade på mobilen. Var detta verkligen på riktigt? Julafton var ju inte förrän imorgon? Hur kunde hans mobil (även om det var en windowstelefon av senaste modell) visa något sådant?
På skärmen ser han att en tredje person kommit in i rummet.
”Pappa!”, utbrister Tim. ”Du är hemma!”
”Hej, grabben”, svarar Robert trött. ”Hur är det idag? Har du ont?”
”Nejdå, det är lugnt. Skönt att ha dig hemma. Jag ser att gamle Ben släppte iväg dig lite tidigare trots allt.”
Robert stod tyst en stund.
”Nja, jag är rädd för att jag har en dålig nyhet till er. Ben blev rosenrasande på mig idag för att hans förbannade Plan inte har följts och han skyller det på mig, naturligtvis. Det är alltid jag som har gjort fel i Bens ögon. Vi hade fått en ökad transportkostnad i företaget och jag fick i uppgift att reda ut vad detta kunde bero på. Det visade sig att ett av de avtal som vi har med en underleverantör inte låg inom det intervall som Ben specificerat. Det var jag som hade förhandlat fram avtalet, och jag kommer väl ihåg det. Leverantören, ett litet familjeägt åkeri, var tvungen att höja sina priser för att kunna behålla oss som kund. Deras kostnader hade stigit och det är inget konstigt med det. I gengäld lovade de oss att alltid ställa upp på kvällar och helger mot samma taxa. Ett bra avtal som vi hade kunnat utnyttja om det inte varit för den där Planen, vill säga. Enligt den ska det ju aldrig ske några leveranser på vare sig kvällstid eller helg. Slöseri med pengar enligt Ben, med andra ord. Och det slutade med att din pappa fick sparken. På julafton.”
Tim tittade storögt på sin far. Kvinnan, som Ben nu förstod var Roberts fru, grät.
”Men detta har ju inte hänt än!”, skrek Ben. Men ingen verkade höra honom. Samtalet bröts. Han svajade till och insåg plötsligt att han satt på golvet i badrummet. Hur hade han hamnat där? Kanske dags att gå hem i alla fall…
”ROBERT, nu bryter vi. Klockan är snart 23.30. Vi ses här imorgon kl 6.”
Han hörde ett muttrande från Roberts rum i det yttre kontoret och några sekunder senare smällde det i ytterdörren.
Hemma i sitt hus hade Ben svårt att komma till ro. Han undrade varför han kommit att tänka på den där safthistorien nu. Och på den där drömmen om Roberts familj. Han gick och lade sig och släckte lampan.
Han drömde om sitt företag. Den välkända fasaden verkade spraka av liv. Var det nya lampor på utsidan? Och ny skylt? Vem hade haft mage att beställa det utan att fråga honom?! När han kom in på kontoret stannade han upp och blev stum av häpnad inför vad han såg.
Loserville.com?
Kontoret var helt annorlunda. Väggarna hade nya, klara färger. Gröna växter överallt. I bortre hörnet stod ett pingisbord. Ett pingisbord! Han höjde rösten och tog i från djupet av sin furirsjäl:
”VAD PÅGÅR HÄR!?”
Inte en reaktion. Inte ens en huvudvridning åt hans håll. Ingen verkade ens märka av att han fanns i rummet. Han hörde en röst från hörnet.
”Ursäkta allesamman, har ni tid en stund?”, sa Robert samtidigt som han steg upp på pingisbordet. Alla i personalen slutade genast med det det höll på med och samlades kring Robert.
”Idag är det ett år sedan jag fick tillbaka min tjänst här på företaget. Eller ja, tillbaka och tillbaka. Jag fick ta över, kan man säga. Efter att Ben fick lämna oss.”
Ett sorl gick genom lokalen. Några applåderade.
”Hrrm, jo, så att jag skulle bara vilja säga några ord så här innan jul. Som ni vet så har jag bestämt att vi inte kommer att arbeta över jul och nyår längre. Vi har lyckats över förväntan i år och vi i företagsledningen är mycket nöjda med er insats. Sedan vi gick ifrån vår treårsplanering för att istället fokusera på att vara snabbrörliga och anpassningsbara har våra kostnader gått upp med 10%.”
Alla tystnade.
”Rätt åt dem!”, tänkte Ben.
”Men å andra sidan har våra intäkter stigit med det dubbla!”, utbrast Robert till allmänt jubel. ”Och därför har vi i ledningen bestämt att alla får en extra månadslön. Bra jobbat!”
Robert steg ner från bordet, skakade hand med flera av kollegorna och gick in på sitt (”Mitt!”, tänkte Ben) kontor. Ben följde efter.
Roberts dator gav ifrån sig en signal, ett nytt mail. Ben läste över Roberts axel på skärmen:
Från: ben.geezer@loserville.com
Till: robert.cratchit@dailybreadco.com
Ämne: Svikare!
Robert, din svikare! Jag skriver detta brev trots att jag vet att du antagligen inte kommer att läsa det. Du har ju inte svarat på något av de 215 mail jag skrivit hittills sedan statskuppen för ett år sedan. Jag hoppas att allt går åt skogen för er och ert företag! Vad jag har förstått så har ni skrotat Planen som jag spenderade tusentals timmar på att få helt perfekt. Tusentals timmar till ingen nytta. Hörde från Benke på lagret att ni betalar mer än nånsin för transporterna numera. Rätt åt er! Tror ni verkligen att ni klarar er utan någon som mig?
Jag väntar fortfarande på en ursäkt och ett erbjudande om återanställning. Ju sämre det går för er, desto bättre för mig…
Hälsningar,
Ben Roscoe Geezer
F.d. VD
P.S. Vill ni ha kontakt med mig är det enklast att ni skickar ett mail. Jag befinner mig för närvarande mellan bostäder. D.S.
Robert skakade på huvudet. ”Stackars Ben”, sa han sorgset.
RING!
Ben vaknade med ett skrik. En mardröm. Det måste det vara.
RING!
RING!
”Telefonen! Vem ringer så här dags? Vad är klockan, förresten? Oj, halv tio!”, tankarna rusar genom Bens huvud.
”Ja, hallå…”
”Ben? Det är Bertil Andén, hoppas jag inte stör?”
Styrelsens ordförande? På julafton? Det bådar inte gott…
”Hrrrm, inte alls, inte alls. Vad kan jag stå till tjänst med?”
”Jo jag fick ett telefonsamtal av din sekreterare, en viss herr Cratchit alldeles nyss. Han satt tydligen på kontoret och arbetade. På julafton?!”
”Hmmm, jo, det stämmer. Jag är själv på väg dit, faktiskt. Det verkar som om vi inte kommer att kunna hålla oss till Planen i år”, svarade Ben, ”Så jag har beordrat särskild övertid för att reda ut var avvikelsen har uppstått och vad vi kan göra åt den.”
”Jo, jag förstod detta på mitt samtal med herr Cratchit. På honom verkade det som om vi haft något ökade transportkostnader under året och att dessa berodde på ett omförhandlat avtal med ett åkeri. Stämmer detta?”
”Ärligt talat så vet jag inte detta eftersom jag inte kommit till kontoret ännu. Men det låter troligt.”
”Om så är fallet så undrar jag vem som bar ansvaret för omförhandlingen!”
Plötsligt exploderade fyrverkerier bakom ögonen på Ben. Han mindes de tre möten han haft med Robert. Då de sålde saft som barn. Då Robert kommit hem till sin familj, förkrossad. Då Robert ett år från nu lyckats vända företaget genom att göra tvärt emot allt som Ben predikat och praktiserat i alla år. Med ens visste han precis vad han skulle svara sin ordförande.
”Självklart är det Roberts ansvar, men han har mitt fulla stöd. Omförhandlingen var första steget i vår nya strategi. Åkeriet höjde sina priser, men erbjöd i gengäld högre flexibilitet. Och just flexibilitet är något vi kommer att behöva mängder av under året som kommer, var så säker. Vi håller i all hemlighet på att omarbeta Planen. Tanken är att vi istället för att försöka planera och styra allt i detalj ska fokusera på att bli det företag som har den bästa servicen, de mest flexibla villkoren och naturligtvis den högsta lönsamheten.”
”Men detta är ju tvärt emot vad du sagt tidigare? Hur går det ihop?”
”Robert och jag har under en längre tid arbetat med den nya strategin, och jag kan försäkra dig om att den är mycket genomtänkt. Men den kommer inte att innehålla Planen. Det vi istället kommer att göra är att investera i den bästa mjukvaran, de bästa personerna, den bästa hårdvaran och den bästa hanteringsutrustningen för att kunna bli så flexibla som möjligt. Det är där våra kunder kommer att märka av oss och det är där vi kommer att vinna dem. Tro mig.”
”Nåväl, det låter ju som om ni verkligen funderat på detta. Jag tycker det verkar intressant. Vad sägs om ett möte? Imorgon?”
”Tack, jag vill gärna träffas, men inte förrän efter nyår. Både jag och Robert kommer att ta lite välförtjänt ledigt några dagar. Hoppas du förstår…”
”Självklart, självklart. Har aldrig fattat varför folk envisas med att jobba över jul och nyår själv, egentligen…”
Ben skakade. Vad hade han gjort? Hade han satt hela företaget på spel under loppet av ett enda telefonsamtal? Antagligen. Skulle han få sparken? Antagligen. Skulle Robert få sparken? ”Över min döda kropp”, tänkte Ben och satte sig i bilen för att åka till kontoret och meddela sin gamle vän att arbetet var inställt och att de hade en del att prata om när denne hade tid i mellandagarna. Nu skulle det bli åka av…
Vad som egentligen hände?
Robert fick åka hem, fast inte med ett avsked utan med en befordran till Vice VD med ansvar för affärstrategisk utveckling. Med sig fick han julklappar till sin familj som Ben hade köpt på vägen dit. De hade lovat varandra att höras på annandag jul för att börja planera det stora Projektet.
”Vilken valuta för pengarna!”, tänkte Robert när han styrde sin bil hemåt genom de snötäckta gatorna. Två månader tidigare hade han, under en tjänsteresa i Asien, av en slump hamnat på en kurs i hypnotisering som hölls på det hotell han bodde på. Det visade sig att han hade en mycket god och naturlig fallenhet för att skapa suggestioner hos intet ont anande människor. Något han naturligtvis var tvungen att testa på sin egen, högst otrevlige, chef. Speciellt efter den där misslyckade förhandlingen…
”Funkade perfekt!”, tänkte han och undrade redan vad han skulle göra med pengarna som den kommande löneförhöjningen skulle föra med sig. Kanske köpa aktier i företaget? Eller i konkurrenten?
_______
God jul önskar Logistikfokus!
