Ben satt vid sitt skrivbord. Det var dagen före julafton och han hade, som vanligt, alldeles för mycket att göra. Jobbet som VD för det stora detaljhandelsföretaget var krĂ€vande, det visste han nĂ€r han tackade ja, men senaste Ă„ret hade verkligen prövat bĂ„de hans uthĂ„llighet och hans tĂ„lamod. Han var omgiven av idioter. Ingen av kollegorna, de anstĂ€llda, kunderna eller ens leverantörerna förstod honom. Hans vision för logistiksystemet var i det nĂ€rmaste perfekt. In i minsta detalj. Han visste precis hur han ville ha det och han hade pĂ„ orĂ€kneliga möten visat sin numera berömda 100-bilders powerpointpresentation om Visionen (den brukade vara pĂ„ 150 bilder, men sedan han Ă€ndrade typsnittet till 10-punkters Comic Sans kunde han klĂ€mma in det viktigaste pĂ„ bara 100 slides). âMore is moreâ brukade han sĂ€ga. Och det nya typsnittet tilltalade hans, enligt egen utsago, högt vĂ€lutvecklade sinne för humor.
Saint Knick by Joriel Jimenez Attribution-NonCommercial-NoDerivs License
Visionen var lika enkel som sjÀlvklar och genialisk. Han sÄg sitt system som en stor, i alla lÀgen förutsÀgbar och vÀloljad maskin som aldrig bjöd pÄ nÄgra överraskningar och som alltid gjorde exakt vad som var specificerat i TreÄrsplanen. Det var Planen han satt och jobbade med just nu. Och det gick inte bra. Inte alls. Verkligheten gjorde inte som han ville. Vid flera tillfÀllen senaste tiden hade Ben tvingats till avsteg frÄn Planen. Leverantörer levererade inte enligt avtal, kunder köpte inte enligt prognoser och personalen lyckades stÀndigt missförstÄ hans mycket tydliga och heltÀckande instruktionsdokument (33 sidor, 10 punkters Comic Sans, utan bilder). Kort sagt, vÀrlden var emot honom. Och nu var det, till rÄga pÄ allt annat elÀnde, jul. Visst, försÀljningsmÀssigt var julen helt OK, men planeringsmÀssigt var det Ärets absolut sÀmsta period. Ingen stÀllde upp, inget följde hans Plan, allt var bara kaos.
Plötsligt plingade det till i hans inbox. âKonstigtâ, tĂ€nkte han. Vem mailar mitt i natten, dagen före julafton?
Ett meddelande frÄn förr?
FrÄn: jacob.marley@loserville.com
Till: ben.geezer@dailybreadco.com
Ămne: Passa dig
Hej Ben!
Det Àr din företrÀdare hÀr. Nu har du haft mitt jobb i snart tvÄ Är och du borde ha blivit varm i klÀderna. Jag tÀnkte för mig sjÀlv hÀromdagen att du nog borde vara mogen för lite visdom frÄn en som varit med förr. Som du vet sÄ hade jag haft jobbet i fem Är nÀr jag fick sparken (strax innan du fick jobbet). Jag arbetade pÄ samma sÀtt som jag antar att du gör. En tydlig, vÀlkommunicerad treÄrsplan dÀr allt stod specificerat i minsta detalj sÄ att alla skulle veta exakt vad de skulle göra i alla situationer.
Det var ingen bra idé.
Jag fick sparken nÀr jag försökte driva igenom en fullt rationell övertidsperiod runt jul för tvÄ Är sedan. Det behövdes en del arbete för att nÄ mÄlet i planen och för detta ÀndamÄl ringde jag den 23/12 in samtlig lagerpersonal för att göra en rush. Det planerade arbetet var bara 2,3 dagar och jul kan man ju fira nÀr man vill, eller hur?
NĂ„vĂ€l, styrelseordföranden gillade inte detta och gav mig sparken pĂ„ stĂ„ende fot. Sedan dess har jag varit arbetslös och det verkar som om ingen vill anstĂ€lla en strukturerad, planerande, kontrollfokuserad chef lĂ€ngreâŠ
Jag skickar detta mail för att varna dig för att hamna i samma fĂ€lla som jag. Ăndra pĂ„ dig innan det Ă€r försent.
God jul,
Jacob
Ben stirrade pĂ„ mailet. âBah! Humbug!â, fnyste han och tryckte Delete. Jacob var en vekling som inte visste hur system ska styras, det var klart. Beslutet om övertid var i sig helt rationellt (Ben hade naturligtvis kollat igenom alla dokument sĂ„ snart han fĂ„tt jobbet), men genomförandet haltade. Jacob hade haft alltför vek hĂ„llning gentemot personalen. Det gĂ€ller att inte vika sig en tum. Med rĂ€tt ekonomiska argument Ă€r det obestridligt att övertiden betalade sig. Och alla skulle ju fĂ„ OB-tillĂ€gg. Nej, en svag chef Ă€r en dĂ„lig chef. Och en plan Ă€r aldrig bĂ€ttre Ă€n den som genomför den.
Robert?
Han fortsatte gÄ igenom Planen. Hans sekreterare och högra hand, Robert, hade haft mage att begÀra ledighet 23-24 december. Ben hade naturligtvis inte kunnat gÄ med pÄ detta dÄ han sjÀlv var tvungen att jobba. Visst, Robert hade familj och de vÀntade troligtvis pÄ honom hemma, men företaget slutade ju inte sin verksamhet bara för att det var ett visst datum i kalendern. Och Planen behövde justeras. Planen gick före allt, Àven familjer, barn, granar och glögg.
Nu satt Robert i det yttre kontoret och dubbelkollade leveransprognoser. Han hade klagat pÄ att det var kallt dÀrute, men med dagens elpris kan man ju inte elda pÄ hur som helst. Det borde han förstÄ. Det pÄverkar ju företagets lönsamhet!
Planen höll pÄ att spricka. Inte nog med att kunderna inte följde prognos, leverantörerna hade mage att pÄ eget bevÄg dela upp sÀndningarna istÀllet för att nyttja de i förvÀg överenskomna enhetslasterna som Ben pÄ ett tidigt stadium identifierat som positiva för lönsamheten. Lagerpersonalen fick problem eftersom deras verksamhet planeras helt efter planen, och dÀr bemanning bestÀms i 15-minutersinkrement helt enligt Planen. Och Planen var allt. Om Planen sprack skulle Bens vÀrld rasa ihop. PÄ fem minuter. Det mÄste ju alla idioterna runt omkring fatta!
Det knackade pÄ dörren.
âKom in!â, röt Ben.
âĂh, chefenâŠâ, började Robert. âJo, eh, det Ă€r ju snart jul och, eh, jo jag undrar om jag skulle kunna fĂ„ gĂ„ hem till frun och grabben snart? Klockan Ă€r över 11.â
âKommer inte pĂ„ frĂ„ga! Hur skulle det se ut?! Va?! Planen Ă€r ju pĂ„ vĂ€g att SPRICKA!â, skrek Ben.
âMenâŠâ, fortsatte Robert.
âNej. Jag behöver dig. Har du dubbelkollat leverantörsstatistiken?â
âJa, menâŠâ
âDĂ„ dĂ„! DĂ„ kan du börja med transportfakturorna dĂ€r borta. Jag misstĂ€nker att de ligger sĂ„ mycket som 0,2% för högt i förhĂ„llande till Planen.â
âMen vi har ju sĂ„lt merâŠâ, försökte Robert förklara
âJag vet, men 0,2% Ă€r 0,2% för mycket!â
Robert insÄg det omöjliga, tog fakturorna, gick ut och stÀngde dörren. Han suckade djupt. Samma sak varje Är, bÄde under Jacobs tid som chef och nu under Ben. Han lyfte luren och slog sitt nummer hem.
âHej det Ă€r jag⊠Nej, jag Ă€r inte klar Ă€n⊠Jo, jag vet, jag har frĂ„gat honom, men det gĂ„r inte. Planen hĂ„ller pĂ„ att spricka och vi Ă€r de enda som vet hur man kan fixa den. GĂ„ ni och lĂ€gg er, jag kommer nĂ€r jag Ă€r klar. Spara gĂ€rna lite glögg om ni kan.â
Inne pÄ sitt kontor fortsatte Ben med sitt oförtrytliga arbete med att försöka hitta felen i Planen.
Plötsligt blev allt svart.
Den 10-Ärige entreprenören?
âStrömmen mĂ„ste ha gĂ„ttâ, hann Ben tĂ€nka innan han plötsligt befann sig pĂ„ en helt annan plats, och i en helt annan tid. Han stod vid en vĂ€gkant, det var sommar och luften dallrade av vĂ€rme.
âKĂ€nner du igen dig?â frĂ„gar en röst bakom honom.
âVa, vem?! Robert? Vad gör du hĂ€r?â, undrade Ben.
âVi Ă€r inte hĂ€r pĂ„ riktigt, men för dig kan det verka riktigt nogâ, sa Robert.
Ben sÄg sig omkring. Han kÀnde igen sig. Huset som lÄg en bit upp pÄ grÀsmattan framför hans fötter var hans förÀldrahem.
âMen, det kan inte vara möjligt⊠NĂ€r jag flyttade in mamma pĂ„ hemmet sĂ„ sĂ„lde jag ju huset till ett byggföretag. De rev kĂ„ken och byggde ett parkeringshus. Och nu Ă€r det tillbaka?â
Han vÀnde sig mot Robert med en frÄgande min. Robert skakade sorgset pÄ huvudet och nickade upp mot huset.
Nerför gĂ„ngen sprang tvĂ„ smĂ„ pojkar. Med sig hade de en korg, ett litet bord och tvĂ„ fĂ€llbara stolar. Ben stod som förstenad och betraktade nĂ€r de dukade de upp sortimentet och en skylt som löd: âSaft 5 krâ vid vĂ€gkanten. De satte sig och vĂ€ntade, men verkade inte ta nĂ„gon notis om vare sig Ben eller Robert.
âDe kan varken se eller höra ossâ, sa Robert.
âMen det Ă€r ju du och jag, eller hur?â, frĂ„gade Ben.
âJavisst, fast för 40 Ă„r sedan. Kolla nuâŠâ
Ett ungt par kom gÄende pÄ gatan. De stannade till framför saftstÄndet.
âHar ni hallonsaft?â, frĂ„gade mannen.
âNej, men vi kan fixa!â, svarade en 10-Ă„rig Ben glatt. âHur mycket vill herrn ha? RĂ€cker det med ett glas eller vill han ha en hel liter? DĂ„ blir det billigare, bara femton kronor. Vad sĂ€gs? Vi kan leverera hem till er ocksĂ„!â
Det lyste i den unge Bens ögon nÀr han fylld av stundens ingivelse bredde pÄ erbjudande efter erbjudande för att till sist skaka hand med mannen om en bestÀllning pÄ tvÄ liter hallonsaft, tre liter Àppeljuice, tjugofem kanelbullar och femton mazariner, allt levererat senast klockan ett nÀsta dag. Ett barnkalas var det visst. Ben var överlycklig.
âMen Benâ, sade den unge Robert försiktigt, âDetta var ju inte vad vi hade planerat. Vi hade ju bara apelsinsaft pĂ„ bordet. Hur kunde du sĂ€lja allt det dĂ€r? Som vi inte hade, dessutom.â
âLugna dig, Robban, det kommer att ordna sig. För handpenningen som vi fick kommer vi att kunna köpa nĂ€stan allt som behövs. Vi behöver bara lĂ€gga till lite grand av vĂ„ra egna pengar. I morgon nĂ€r vi levererar kommer vi att fĂ„ resten av pengarna och vi kommer att bli rika!â
âJag gillar inte nĂ€r vi bryter mot planenâ, sa Robert surt.
âĂh, det kommer att gĂ„ bra. Det gĂ€ller att vara snabb i vĂ€ndningarna om man ska tjĂ€na nĂ„gra pengarâŠâ
Scenen bleknade lĂ„ngsamt bort. Ben vaknade med ett ryck. Han hade somnat vid sitt skrivbord, tydligen med ansiktet i tangentbordetâŠ
Konstig dröm, tÀnkte han. Jag och Robert sÄlde saft och andra grejer nÀr vi var smÄ. Det hade jag nÀstan glömt av⊠NÄja, tillbaka till Planen.
Han hade svĂ„rt att fokusera pĂ„ arbetet. Planen, som han oftast hade i huvudet, kĂ€ndes allt svĂ„rare att greppa. Han gick ut i badrummet som lĂ„g i korridoren för att tvĂ€tta sig i ansiktet. Det kalla vattnet fick honom att kvickna till. Det vibrerade i hans mobilhölster. Konstigt, vem ringer sĂ„ hĂ€r dags? Han fiskade vant upp sin telefon och sĂ„g pĂ„ displayen: âOkĂ€nt videosamtalâ. Han tryckte pĂ„ âSvaraâ.
En fröjdefull jul?
Den lilla skÀrmen fylldes av ett trivsamt litet rum. Ben fick kÀnslan av att det lÄg i en lÀgenhet av Àldre modell. I hörnet fanns en julgran och i mitten stod en IKEA-soffa med ett lÄgt, vitt bord framför. I rummet fanns tvÄ personer som av allt att döma befanns sig mitt i ett samtal. En kvinna i 40-ÄrsÄldern och en pojke i 12-ÄrsÄldern i en rullstol. De verkade inte lÀgga mÀrke till honom utan fortsatte sin diskussion.
ââŠmen han kan inte komma Ă€n, Tim, du vet hur det Ă€râŠâ, sa kvinnan.
âJag vet, mamma, men han lovade ju! Och det Ă€r ju faktiskt julafton!â, sa pojken.
âMen hans chef tvingar honomâŠâ
âKan han inte bara sluta dĂ€r dĂ„? Skaffa ett annat jobb? Han mĂ„ste vĂ€l inte jobba för den dĂ€r Ben i hela sitt liv heller? Bara för att de vĂ€xte upp tillsammans behöver de vĂ€l inte jobba pĂ„ samma stĂ€lle heller?â
âDet Ă€r inte sĂ„ lĂ€tt att fĂ„ nytt jobb nĂ€r man Ă€r i pappas Ă„lder, Tim. Och utan bra referenser frĂ„n Ben skulle det aldrig gĂ„, det har jag ju sagt. Och Ben lĂ€r aldrig ge Robert nĂ„gra bra referenser. Inte en chans.â
Ben stirrade pÄ mobilen. Var detta verkligen pÄ riktigt? Julafton var ju inte förrÀn imorgon? Hur kunde hans mobil (Àven om det var en windowstelefon av senaste modell) visa nÄgot sÄdant?
PÄ skÀrmen ser han att en tredje person kommit in i rummet.
âPappa!â, utbrister Tim. âDu Ă€r hemma!â
âHej, grabbenâ, svarar Robert trött. âHur Ă€r det idag? Har du ont?â
âNejdĂ„, det Ă€r lugnt. Skönt att ha dig hemma. Jag ser att gamle Ben slĂ€ppte ivĂ€g dig lite tidigare trots allt.â
Robert stod tyst en stund.
âNja, jag Ă€r rĂ€dd för att jag har en dĂ„lig nyhet till er. Ben blev rosenrasande pĂ„ mig idag för att hans förbannade Plan inte har följts och han skyller det pĂ„ mig, naturligtvis. Det Ă€r alltid jag som har gjort fel i Bens ögon. Vi hade fĂ„tt en ökad transportkostnad i företaget och jag fick i uppgift att reda ut vad detta kunde bero pĂ„. Det visade sig att ett av de avtal som vi har med en underleverantör inte lĂ„g inom det intervall som Ben specificerat. Det var jag som hade förhandlat fram avtalet, och jag kommer vĂ€l ihĂ„g det. Leverantören, ett litet familjeĂ€gt Ă„keri, var tvungen att höja sina priser för att kunna behĂ„lla oss som kund. Deras kostnader hade stigit och det Ă€r inget konstigt med det. I gengĂ€ld lovade de oss att alltid stĂ€lla upp pĂ„ kvĂ€llar och helger mot samma taxa. Ett bra avtal som vi hade kunnat utnyttja om det inte varit för den dĂ€r Planen, vill sĂ€ga. Enligt den ska det ju aldrig ske nĂ„gra leveranser pĂ„ vare sig kvĂ€llstid eller helg. Slöseri med pengar enligt Ben, med andra ord. Och det slutade med att din pappa fick sparken. PĂ„ julafton.â
Tim tittade storögt pÄ sin far. Kvinnan, som Ben nu förstod var Roberts fru, grÀt.
âMen detta har ju inte hĂ€nt Ă€n!â, skrek Ben. Men ingen verkade höra honom. Samtalet bröts. Han svajade till och insĂ„g plötsligt att han satt pĂ„ golvet i badrummet. Hur hade han hamnat dĂ€r? Kanske dags att gĂ„ hem i alla fallâŠ
âROBERT, nu bryter vi. Klockan Ă€r snart 23.30. Vi ses hĂ€r imorgon kl 6.â
Han hörde ett muttrande frÄn Roberts rum i det yttre kontoret och nÄgra sekunder senare smÀllde det i ytterdörren.
Hemma i sitt hus hade Ben svÄrt att komma till ro. Han undrade varför han kommit att tÀnka pÄ den dÀr safthistorien nu. Och pÄ den dÀr drömmen om Roberts familj. Han gick och lade sig och slÀckte lampan.
Han drömde om sitt företag. Den vÀlkÀnda fasaden verkade spraka av liv. Var det nya lampor pÄ utsidan? Och ny skylt? Vem hade haft mage att bestÀlla det utan att frÄga honom?! NÀr han kom in pÄ kontoret stannade han upp och blev stum av hÀpnad inför vad han sÄg.
Loserville.com?
Kontoret var helt annorlunda. VÀggarna hade nya, klara fÀrger. Gröna vÀxter överallt. I bortre hörnet stod ett pingisbord. Ett pingisbord! Han höjde rösten och tog i frÄn djupet av sin furirsjÀl:
âVAD PĂ GĂ R HĂR!?â
Inte en reaktion. Inte ens en huvudvridning Ät hans hÄll. Ingen verkade ens mÀrka av att han fanns i rummet. Han hörde en röst frÄn hörnet.
âUrsĂ€kta allesamman, har ni tid en stund?â, sa Robert samtidigt som han steg upp pĂ„ pingisbordet. Alla i personalen slutade genast med det det höll pĂ„ med och samlades kring Robert.
âIdag Ă€r det ett Ă„r sedan jag fick tillbaka min tjĂ€nst hĂ€r pĂ„ företaget. Eller ja, tillbaka och tillbaka. Jag fick ta över, kan man sĂ€ga. Efter att Ben fick lĂ€mna oss.â
Ett sorl gick genom lokalen. NÄgra applÄderade.
âHrrm, jo, sĂ„ att jag skulle bara vilja sĂ€ga nĂ„gra ord sĂ„ hĂ€r innan jul. Som ni vet sĂ„ har jag bestĂ€mt att vi inte kommer att arbeta över jul och nyĂ„r lĂ€ngre. Vi har lyckats över förvĂ€ntan i Ă„r och vi i företagsledningen Ă€r mycket nöjda med er insats. Sedan vi gick ifrĂ„n vĂ„r treĂ„rsplanering för att istĂ€llet fokusera pĂ„ att vara snabbrörliga och anpassningsbara har vĂ„ra kostnader gĂ„tt upp med 10%.â
Alla tystnade.
âRĂ€tt Ă„t dem!â, tĂ€nkte Ben.
âMen Ă„ andra sidan har vĂ„ra intĂ€kter stigit med det dubbla!â, utbrast Robert till allmĂ€nt jubel. âOch dĂ€rför har vi i ledningen bestĂ€mt att alla fĂ„r en extra mĂ„nadslön. Bra jobbat!â
Robert steg ner frĂ„n bordet, skakade hand med flera av kollegorna och gick in pĂ„ sitt (âMitt!â, tĂ€nkte Ben) kontor. Ben följde efter.
Roberts dator gav ifrÄn sig en signal, ett nytt mail. Ben lÀste över Roberts axel pÄ skÀrmen:
FrÄn: ben.geezer@loserville.com
Till: robert.cratchit@dailybreadco.com
Ămne: Svikare!
Robert, din svikare! Jag skriver detta brev trots att jag vet att du antagligen inte kommer att lÀsa det. Du har ju inte svarat pÄ nÄgot av de 215 mail jag skrivit hittills sedan statskuppen för ett Är sedan. Jag hoppas att allt gÄr Ät skogen för er och ert företag! Vad jag har förstÄtt sÄ har ni skrotat Planen som jag spenderade tusentals timmar pÄ att fÄ helt perfekt. Tusentals timmar till ingen nytta. Hörde frÄn Benke pÄ lagret att ni betalar mer Àn nÄnsin för transporterna numera. RÀtt Ät er! Tror ni verkligen att ni klarar er utan nÄgon som mig?
Jag vĂ€ntar fortfarande pĂ„ en ursĂ€kt och ett erbjudande om Ă„teranstĂ€llning. Ju sĂ€mre det gĂ„r för er, desto bĂ€ttre för migâŠ
HĂ€lsningar,
Ben Roscoe Geezer
F.d. VD
P.S. Vill ni ha kontakt med mig Àr det enklast att ni skickar ett mail. Jag befinner mig för nÀrvarande mellan bostÀder. D.S.
Robert skakade pĂ„ huvudet. âStackars Benâ, sa han sorgset.
RING!
Ben vaknade med ett skrik. En mardröm. Det mÄste det vara.
RING!
RING!
âTelefonen! Vem ringer sĂ„ hĂ€r dags? Vad Ă€r klockan, förresten? Oj, halv tio!â, tankarna rusar genom Bens huvud.
âJa, hallĂ„âŠâ
âBen? Det Ă€r Bertil AndĂ©n, hoppas jag inte stör?â
Styrelsens ordförande? PĂ„ julafton? Det bĂ„dar inte gottâŠ
âHrrrm, inte alls, inte alls. Vad kan jag stĂ„ till tjĂ€nst med?â
âJo jag fick ett telefonsamtal av din sekreterare, en viss herr Cratchit alldeles nyss. Han satt tydligen pĂ„ kontoret och arbetade. PĂ„ julafton?!â
âHmmm, jo, det stĂ€mmer. Jag Ă€r sjĂ€lv pĂ„ vĂ€g dit, faktiskt. Det verkar som om vi inte kommer att kunna hĂ„lla oss till Planen i Ă„râ, svarade Ben, âSĂ„ jag har beordrat sĂ€rskild övertid för att reda ut var avvikelsen har uppstĂ„tt och vad vi kan göra Ă„t den.â
âJo, jag förstod detta pĂ„ mitt samtal med herr Cratchit. PĂ„ honom verkade det som om vi haft nĂ„got ökade transportkostnader under Ă„ret och att dessa berodde pĂ„ ett omförhandlat avtal med ett Ă„keri. StĂ€mmer detta?â
âĂrligt talat sĂ„ vet jag inte detta eftersom jag inte kommit till kontoret Ă€nnu. Men det lĂ„ter troligt.â
âOm sĂ„ Ă€r fallet sĂ„ undrar jag vem som bar ansvaret för omförhandlingen!â
Plötsligt exploderade fyrverkerier bakom ögonen pÄ Ben. Han mindes de tre möten han haft med Robert. DÄ de sÄlde saft som barn. DÄ Robert kommit hem till sin familj, förkrossad. DÄ Robert ett Är frÄn nu lyckats vÀnda företaget genom att göra tvÀrt emot allt som Ben predikat och praktiserat i alla Är. Med ens visste han precis vad han skulle svara sin ordförande.
âSjĂ€lvklart Ă€r det Roberts ansvar, men han har mitt fulla stöd. Omförhandlingen var första steget i vĂ„r nya strategi. Ă
keriet höjde sina priser, men erbjöd i gengĂ€ld högre flexibilitet. Och just flexibilitet Ă€r nĂ„got vi kommer att behöva mĂ€ngder av under Ă„ret som kommer, var sĂ„ sĂ€ker. Vi hĂ„ller i all hemlighet pĂ„ att omarbeta Planen. Tanken Ă€r att vi istĂ€llet för att försöka planera och styra allt i detalj ska fokusera pĂ„ att bli det företag som har den bĂ€sta servicen, de mest flexibla villkoren och naturligtvis den högsta lönsamheten.â
âMen detta Ă€r ju tvĂ€rt emot vad du sagt tidigare? Hur gĂ„r det ihop?â
âRobert och jag har under en lĂ€ngre tid arbetat med den nya strategin, och jag kan försĂ€kra dig om att den Ă€r mycket genomtĂ€nkt. Men den kommer inte att innehĂ„lla Planen. Det vi istĂ€llet kommer att göra Ă€r att investera i den bĂ€sta mjukvaran, de bĂ€sta personerna, den bĂ€sta hĂ„rdvaran och den bĂ€sta hanteringsutrustningen för att kunna bli sĂ„ flexibla som möjligt. Det Ă€r dĂ€r vĂ„ra kunder kommer att mĂ€rka av oss och det Ă€r dĂ€r vi kommer att vinna dem. Tro mig.â
âNĂ„vĂ€l, det lĂ„ter ju som om ni verkligen funderat pĂ„ detta. Jag tycker det verkar intressant. Vad sĂ€gs om ett möte? Imorgon?â
âTack, jag vill gĂ€rna trĂ€ffas, men inte förrĂ€n efter nyĂ„r. BĂ„de jag och Robert kommer att ta lite vĂ€lförtjĂ€nt ledigt nĂ„gra dagar. Hoppas du förstĂ„râŠâ
âSjĂ€lvklart, sjĂ€lvklart. Har aldrig fattat varför folk envisas med att jobba över jul och nyĂ„r sjĂ€lv, egentligenâŠâ
Ben skakade. Vad hade han gjort? Hade han satt hela företaget pĂ„ spel under loppet av ett enda telefonsamtal? Antagligen. Skulle han fĂ„ sparken? Antagligen. Skulle Robert fĂ„ sparken? âĂver min döda kroppâ, tĂ€nkte Ben och satte sig i bilen för att Ă„ka till kontoret och meddela sin gamle vĂ€n att arbetet var instĂ€llt och att de hade en del att prata om nĂ€r denne hade tid i mellandagarna. Nu skulle det bli Ă„ka avâŠ
Vad som egentligen hÀnde?
Robert fick Äka hem, fast inte med ett avsked utan med en befordran till Vice VD med ansvar för affÀrstrategisk utveckling. Med sig fick han julklappar till sin familj som Ben hade köpt pÄ vÀgen dit. De hade lovat varandra att höras pÄ annandag jul för att börja planera det stora Projektet.
âVilken valuta för pengarna!â, tĂ€nkte Robert nĂ€r han styrde sin bil hemĂ„t genom de snötĂ€ckta gatorna. TvĂ„ mĂ„nader tidigare hade han, under en tjĂ€nsteresa i Asien, av en slump hamnat pĂ„ en kurs i hypnotisering som hölls pĂ„ det hotell han bodde pĂ„. Det visade sig att han hade en mycket god och naturlig fallenhet för att skapa suggestioner hos intet ont anande mĂ€nniskor. NĂ„got han naturligtvis var tvungen att testa pĂ„ sin egen, högst otrevlige, chef. Speciellt efter den dĂ€r misslyckade förhandlingenâŠ
âFunkade perfekt!â, tĂ€nkte han och undrade redan vad han skulle göra med pengarna som den kommande löneförhöjningen skulle föra med sig. Kanske köpa aktier i företaget? Eller i konkurrenten?
_______
God jul önskar Logistikfokus!
Â